Jag är så jäkla pinsamt blödig så det går inte att beskriva. I våras lånade Viktor en bok från skolan som handlade om en farfar och hans hund, hunden dog och jag satt och grät när jag försökte läsa.
Ikväll har jag sett film, Hachiko, hunden som väntar dag ut och dag in på din husse vid tågstationen. Jag grät...som ett litet barn. Jag försöker ändå förbereda mig på vad som ska hända för att inte gråta, men det går inte.

Jag var blödig tidigare, blev mer efter att Viktor föddes och efter Hjalmar är det ju sjukt. Tur vi inte ska ha mer barn. ;)